Hero på slyngelkurs

Jag skulle ljuga om jag påstod att hjärtat inte slog ett extra slag av nervositet när telefonen plingade till och jag såg sms-aviseringen på startskärmen: ”Hej. Välkomna på unghundskurs.

KÄRLEK, FÖRBEREDELSER OCH BLÅBÄRSMAZARINER

Jag skulle ljuga om jag påstod att hjärtat inte slog ett extra slag av nervositet när telefonen plingade till och jag såg sms-aviseringen på startskärmen: ”Hej. Välkomna på unghundskurs. Jag har skickat mail med kursplanering och datum…” Jag och Hero hade då tillbringat åtta månader tillsammans och jag visste att vi båda var redo att ta steget att träna tillsammans med andra hundar. Ändå kändes det lite pirrigt när det väl var dags. Jag vill ju helst kliva in i en ny situation och lyckas på en gång (Helt ologiskt. Jag vet.) Och med Hero visste jag att jag skulle få kämpa en hel del.

Att Hero inte fick träffa andra hundar under sitt första halvår, på grund av valpsjukan, har satt sina spår. Dels är han helt galet nyfiken på andra hundar och dels vet han inte riktigt hur han ska kommunicera med dem. Det i kombination med att det här var en helt ny situation för mig gjorde att vi båda var på väg spikrakt ut ur vår ”comfort zone”. (Okej, kanske mest jag. Hero verkade inte särskilt brydd, mest superglad.)

Jag har haft ”svåra” hundar tidigare, men de har aldrig velat ha andra hundar nära sig. För Hero kan andra hundar inte komma tillräckligt nära tillräckligt fort, hur snabbt det än går. Så nu skulle jag alltså helt behöva ändra mitt sätt att tänka och träna för att passa Heros behov. Skitläskigt, men spännande! Och jag kände att vi var redo. Det kändes som att vi hade hunnit bygga upp det förtroendet och den relationen som behövdes för att jag skulle kunna vägleda honom genom det här på ett bra sätt.

Dagen D

När det äntligen blev onsdag morgon, dagen för vårt första kurstillfälle, vaknade jag tidigt för att kunna förbereda oss så bra som möjligt. Jag ville ge oss de bästa förutsättningarna för att lyckas. Hero har nämligen mycket lättare för att fokusera när han inte har en massa ”överflödsspatt” i tassarna och när inte kroppen kryper av energi som behöver släppas loss. I lätt duggregn och med fåglarnas morgonsång som sällskap startade vi morgonen med en kort, men snabb, skogstur på kickbiken. Kursen skulle börja först klockan sex på kvällen, så han skulle hinna återhämta sig innan det var dags för oss att ge oss iväg.

Redan vid fyratiden började vi preppa i ordning väskan och oss själva för att promenera ut till klubben. Vi hade redan på morgonen satt på ett nytt Adaptil-halsband, så jag var säker på full effekt av trygghetsboosten från feromonerna. Det skulle hjälpa honom hålla nere stressnivån och hjälpa honom fokusera. Vi packade med oss vatten, långlina, godis och klickern. Det är bara fyra kilometers promenad hemifrån oss och ut till klubben, men jag ville komma ut i god tid för att Hero skulle hinna se sig omkring, vänja sig vid alla dofter och se de andra hundarna ordentligt innan kursen startade.

Från kaos till koncentration

Först samlades vi inomhus för att prata och lära känna varandra lite. Det var en hund till som var med inne i klubbstugan, lilla Mini från Grekland. Att hon var grek och att Hero är lite halvtaskig på kroppsspråk spelade tydligen ingen roll. De fann varandra direkt. Och med en gång hade jag mycket svårt att hålla mig till den enda regel som jag stenhårt satt åt mig själv inför den här kursen: Att han inte skulle få hälsa på någon hund alls. Ett av målen med kursen var att han skulle lära sig att inte bry sig om hundar vi inte känner. Då bör man ju vara konsekvent med att inte låta honom hälsa på främmande hundar, annars blir det rätt rörigt för honom.

När vi väl kom ut på planen tillsammans med de andra hundarna var han jätteexalterad och jag förväntade mig en timme av kaos. Men till min förvåning så la sig hans upphetsning sakta men säkert och tillslut kunde han nästan helt koncentrera sig på mig och ignorera de andra hundarna igenom en hel övning. Det var bara kärleken till lilla Mini och den medryckande livsglädjen hos Dixie som med jämna mellanrum bröt sig igenom ljudet av min röst och fångade hans intresse.

Nya rutiner och anpassningar

Efter det tog vi som vana att alltid använda feromonhalsband på våra kursdagar, planera så att vi kunde promenera till kursen i god tid och alltid se till att ha tillräckligt med ost hemma på onsdagar. Ost är nämligen en av de godaste sakerna Hero vet här i världen. Tillsammans med butternutpumpa och lilla Minis pussar.

När vi stod i köket för att köpa fika, vid vårt andra kurstillfälle, kastade sig Hero in i kylskåpet och försökte sno en blåbärsmazarin. Naturligtvis köpte vi den, tillsammans med en (eller kanske två…) chokladbitar åt mig. Efter den gången var det en självklarhet att han skulle ha en blåbärsmazarin till fikat vid varje kurstillfälle. Såklart!

Jag insåg också rätt snabbt vi fick specialanpassa träningen åt Hero. I motsats till de andra hundarna tycker Hero att det är fruktansvärt tråkigt att upprepa samma sak flera gånger i rad. Då tappar han snabbt intresse och fokus. När han väl har lyckats med en sak så känner han sig klar med den uppgiften och är redo att göra någonting nytt. Det blev mycket mer pauser för oss och vi varvade mellan fler övningar för att hålla hans intresse och fokus på topp.

Lärdomar och insikter

Vid vårt fjärde kurstillfälle gick dock allting fel. Jag jobbade till sex på kvällen och eftersom kursen börjar vid den tiden så jag meddelade jag tränaren att vi skulle bli lite sena. Niko, min man, hämtade upp mig på jobbet med Hero och den färdigpackade väskan och körde oss till klubben. När vi kom ut till klubben upptäckte jag att jag glömt sätta på honom feromonhalsbandet den morgonen. Och eftersom vi inte hade promenerat ut till kursen så tog ”spattet” i tassarna helt över. Han for runt som en pingpongboll på planen och rev upp halva gräsmattan. Och naturligtvis så bajsade han på träningsplanen. Två gånger. Sen kom en tjej ridande över parkeringen och jag förlorade allt värde i Heros värld. Låt mig säga att det kurstillfället inte blev särskilt produktivt för oss. Det blev å andra sidan mycket lärorikt såhär i efterhand. Där insåg jag betydelsen av de förberedelser jag gjorde inför varje kurstillfälle och vilken nytta de faktiskt gjorde.

Jag kom också till insikten att förberedelserna är lika viktiga varje gång vi ska göra någonting som kommer att kräva mycket av Hero. Vare sig vi ska åka bort på middag hos pappa och Tessan, besöka Hundstallet eller har en tv-inspelning på schemat. Det underlättar väldigt mycket för honom om jag hjälper honom att få så bra förutsättningar som möjligt för att klara den situation han kommer att utsättas för.

Klarade mål och nya kompisar

Allt eftersom kurstillfällena gick blev han mer och mer avslappnad runt de andra hundarna på vår kurs. Men även andra hundar som inte hörde till vår grupp, som vi bara såg på håll. Träningen har absolut gett oss en fördel även när det gäller andra hundmöten också. Och även om jag misstänker att vi har rätt mycket jobb kvar på den fronten så går det betydligt smidigare nu efter kursen.

Och ja, naturligtvis fick Hero hälsa på de andra hundarna till slut. Efter det sjätte kurstillfället kände de alla igen varandra så pass bra att jag knappast kunde yrka på att de var främmande hundar längre. Vi har nu funnit kompisar som jag helt säkert tror att vi kommer att fortsätta träffa även i framtiden. Hero fann ju kärleken i lilla Mini. Dobermannen Kira spårade vi tillsammans med så sent som igår och jag tror att vi kan ha en trevlig träningskompis i draget med malamuten Moltas, även om just de två inte älskar varandra på nära håll. Å andra sidan så kan det ju faktiskt vara väldigt nyttigt för honom att lära sig att acceptera även de individer som han inte älskar.