Hero blir ett Weirdo - Sömnlösa nätter och växande kärlek

Den trettionde november fick vi träffa Hero för första gången. Hela familjen, jag - Nettan, min man Niko, våra två tioåriga grabbar William och Alex och vår treåriga finnspetstik Ziwa. Vi tog ledigt från jobb och skola för att åka och träffa vår eventuellt nya familjemedlem på Hundstallet i Stockholm. Från det ögonblicket som hans svarta lilla nos stack ut genom dörren tog det nog inte ens två minuter innan det var bestämt. Eventuellt var inte längre ett aktuellt ord. Han skulle bli en av oss - ett till Weirdo i The Weirdos Family.

Tre veckor senare satt vi återigen i bilen, alla Weirdosar - inklusive Hero. Den här gången på väg hem från Täby och Heros älskade jourfamilj, mot vår framtid tillsammans. Gissa om vi var förväntansfulla och spända. Ur Heros synvinkel var det nog inte riktigt lika förväntansfullt och spännande. I bilen var han ganska olycklig och grät. Han har ett speciellt sätt att yla på när han tycker att någon fattas, och nu ylade han. Jag är rätt säker på att han saknade sin jourfamilj. För i hans värld var det ju hans riktiga familj. Det var där han tillbringat de senaste fyra månaderna sedan han blev utskriven från djursjukhuset Albano. Det var där han växt upp och det var där han skapat sig sitt hem. Efter en stund somnade han i alla fall i bagageutrymmet och sov hela vägen hem. Han hade haft en lång dag med väldigt mycket intryck och situationen han befann sig i var ju bara den i sig väldigt påfrestande. Det var inte konstigt att han var trött och vi förväntade oss att han skulle vara helt slut och sova hela natten, liksom "dongla av" så där som bara valpar kan efter en dag full av nya intryck. Vi hade helt fel.

Första natten

Heros första natt var jättejobbig för honom. Vi andra tyckte det jobbigaste var att inte kunna hjälpa honom till ro. Han pep, var orolig, vankade av och an och kunde omöjligt komma till ro. Vi kände ju inte varandra än och det gjorde att han inte kände tillräckligt mycket förtroende för oss för att kunna slappna av med vår hjälp heller. Han ville inte alls vara nära oss, han ville bara tillbaka hem till sin familj.

Nästa dag gick betydligt bättre. Han slappnade av mer och mer. Vi promenerade runt och upptäckte närområdet tillsammans och han verkade koppla att vi var rätt trevliga tvåbeningar ändå. Att vi hade fickorna fulla med godis gjorde oss rätt populära och han upptäckte också att hallmattan vid ytterdörren var en trevlig plats att vila på. Sval och skön gissar jag.

Variant av magi

När han på eftermiddagen låg och tog sig en tupplur på sin nyförvärvade hallmatta passade jag på att gå igenom påsarna vi fick med oss hem med hans grejer. Hans jourfamilj skickade med honom massor av saker som han skulle ha glädje och nytta av här i sitt nya hem. Där i botten låg en liten sprayflaska som det stod Adaptil på. Det skulle visa sig innehålla en variant av magi för oss.

Först var vi dock rätt skeptiska. "Spraya 5-8 sprayningar ”. Jaja, det är väl värt ett försök tyckte vi, och följde anvisningarna på förpackningen. Ingen av oss hade ju någonting att förlora på att prova, och med lite tur kunde vi vinna några timmars sömn. Några timmars sömn när man har varit vaken i nästan två dygn är ju rätt mycket värt. Och att slippa sitta hjälplös medan Hero längtade hem en natt till skulle ju vara ovärderligt, så vi hoppades. Och du kan ju tänka dig lättnaden när vi hörde den där sista sucken av avslappning från hallen när han nattade sig själv på hallmattan den kvällen.

Framsteg i rasande fart

Efter det började framstegen komma med rasande fart. Han har sakta men säkert börjat sova längre och längre utan att vakna och vara orolig. Han har också bytt bort den trygga hallmattan mot andra platser och varierar nu gärna sovplatser, även om hallmattan fortfarande är en av favoriterna. Han börjar söka närkontakt mer och mer och numera sover han helt utan extra hjälp, rakt igenom hela nätterna och på mornarna och dagarna förvandlas han till en artonkilos knähund.

Vår Husky är en Busky

I skrivandets stund har det gått lite mindre än fem månader sedan Hero blev ett Weirdo och han har gått från att ha varit ganska lågmäld och trött varvat med stressad, till avslappnad varvat med jätteenergisk och busig. (Vi har insett att vår husky egentligen är en busky.) Tidigare gick han och lyfte på benet mot gardinerna varje gång han blev stressad men numera är han helt rumsren. Även när det händer grejer.

Planerar för framtiden

När jag sitter här och tänker tillbaka på det så känns det som att fem månader är väldigt korttid med allt som har hänt. Det har verkligen varit en väldigt intensiv tid och nu ser vi fram emot att få varva ner och lära känna varandra mer på djupet. Nu när vardagen och rutinerna fungerar så är det dags att börja träna mer medvetet och ta tag i såna där saker som har fått ligga och vänta tills vi landat lite. Som att anmäla oss till vår första kurs, köra igång dragträningen på lite mer allvar och lära sig hur man för sig när man kommer bort och hälsar på hemma hos andra till exempel.

Hoppas att du vill följa med oss på den resan.
Hero & Nettan