Ingen panik, allting på en gång!

Att ha en liten valp är inte så svårt. I alla fall inte när det kommer till vad man har för krav på sig från omvärlden. Hur en liten valp beter sig är oftast inte så noga. Det är ju bara en bebis, den vet inte bättre än. Och den är ju så söt. Lägg till att det är en valp med bagage, en som har varit med om någonting hemskt –då blir medlidandet och överseendet monumentalt. Problemet är bara att en valp växer väldigt snabbt och så fort den blir större ökar kraven från omvärlden. Valpen behöver betydligt mycket mer tid på sig för att mogna men plötsligt tycker grannen, som lät honom klättra på hens ben för fyra-fem veckor sedan, att valpen nu är ohyfsad som hoppar.

Utmaningen i att ge Hero tid när omvärlden trycker på

När Hero blev ett Weirdo, det vill säga blev en medlem i vår familj, var han sex månader gammal, fortfarande sådär spetig som en unghund ofta är men ändå nära sin vuxna mankhöjd. Valpdragen i ansiktet var nästan helt utbytta mot vuxnare drag och den ulliga valppälsen kunde bara anas under de strävare täckhåren som börjat täcka hela ryggen. I huvudet var han i ungefär samma stadium som våra tioåriga pojkar. Fortfarande ett barn och i full färd med att utveckla sitt eget jag, samtidigt som han hade så mycket kvar av världen att upptäcka. Han hade ju dessutom fått se en väldigt begränsad del av världen eftersom han suttit i karantän och haft väldigt starka restriktioner därefter. Hans jourfamilj har gjort ett helt fantastiskt jobb med hans miljöträning men begränsningarna i socialiseringen var av förklarliga skäl ganska stora.

En egensinnig unge i en nästan vuxen kropp

Jag vet inte hur många gånger vi har fått blickar, suckar och pikar om Heros uppförande. Många förväntar sig att en hund som ser vuxen ut automatiskt ska vara lugn, väluppfostrad och trygg i alla situationer.

Men Hero var skitjobbig –precis som man kan förvänta sig av en sexmånaders valp. En egensinnig unge i en nästan vuxen kropp. Han testade våra gränser, han testade nya personer, han testade sina egna förmågor och han undersökte sin omgivning med största entusiasm. Han upptäckte stora delar av världen genom munnen och ofta slank de sakerna hela vägen ner i magen när vi inte var tillräckligt snabba på att hindra honom. Strumpor var en klar favorit (vi går fortfarande omkring och rockar sockorna som en konsekvens av hans första månader här hemma).

Han upptäckte att det fanns andra hundar och mängder av spännande djur i världen och han hade ingen aning om hur han skulle bemöta dem. Lejonstatyn som vaktar grannarnas dörr var extra märklig och han rymde dit x antal gånger för att lista ut den filuren. Han lärde sig snabbt låsa upp dörren så vi fick till och med byta lås för att han inte skulle ge sig ut och läxa upp det där lejonet på egen hand. Just i den här vevan började dessutom hormonerna göra sig påminda och han hade helt plötsligt helt nya inre driv att lära sig hantera, utöver allt annat.

Lära känna varandra och skapa en relation

Jag är så glad över att jag har så pass många år av erfarenhet och kunskap att jag kunde stå emot alla de åsikter vi fick ta del av när det gäller hunduppfostran under den här tiden. Att jag kunde sortera ut vad som faktiskt var viktigast för oss och fokusera på det först och sen bearbeta den listan vidare allt eftersom framstegen kom krypande.

Det absolut första och största fokus låg på att lära känna varandra, skapa en relation, en gemensam förståelse och en ömsesidig respekt och tillit. Under den tiden försökte vi inte lära honom någonting nytt alls utan satte bara gränser där det behövdes. Han fick inte bitas, gnaga på inredningen eller huset, sno mat, vara för hårdhänt med pojkarna eller Ziwa och sådana saker. Att sitta fint, ligga på kommando och gå fot var liksom inte prio ett. Vi hade inga krav på att han skulle hälsa fint på folk, däremot måste han lyssna när vi säger Nej. Han for runt som en vettvilling i kopplet emellanåt och folk stirrade samtidigt som jag själv visste att det är helt onödigt att tjata om att gå fint i koppel när vi ändå inte kände varandra tillräckligt bra för att han skulle förstå vad jag tjatade om. Och om han förstod så betydde jag ändå inte tillräckligt mycket för honom för att han skulle lägga energi på att lyssna på mig än. Så jag lade alla sådana krav på hyllan och hade fullt fokus på att bygga upp en fin relation.

Många underskattar magin i att ha en bra relation (och därmed en bra kommunikation) med sin hund. Lägger man bara fokus på det så kommer så många av problemen att försvinna utan att man över huvud taget behöver jobba med dem. Om Hero tycker om att vara med mig, så kommer han inte att dra ifrån mig så fort han får chansen. Om han tycker att jag är spännande och rolig, så kommer han att vilja komma till mig när jag ropar på honom. Om han vet att jag hittar på spännande saker på våra promenader, så kommer han att vilja hålla sig nära mig. Om jag har förtjänat hans respekt, så kommer han att lyssna på mig när jag säger nej. Om han vet att jag respekterar honom, slutar om han säger ifrån och inte utsätter honom för något han tycker är obehagligt, så kommer han att lita på mig när jag hanterar honom.

Att lyssna på mig med egen fri vilja

För mig är det viktigaste av allt att ha en fin relation med Hero. Jag vill att vi ska vara ett team där båda vågar vara sig själva och bidra med sina åsikter och kunskaper. Jag vill inte att han lyder min minsta vink, för att han inte vet bättre eller inte vågar något annat. Jag vill att han lyssnar på mig för att han vill det och för att han litar på att jag gör kloka val. Jag vill att han ska kunna säga till mig när jag har fel och jag vill att han ska veta att jag lyssnar på honom och litar på hans förmåga att fatta egna beslut och jag vill att han ska ha erfarenheten och visheten att kunna fatta kloka beslut åt oss.

Det är extra viktigt när vi drar. När han befinner sig tre meter framför mig i full fart och jag står på kick-biken bakom honom måste jag våga lita på att han inte kommer att dra ner oss i ett dike, hoppa över en kullfallen trädstam, dra ut i skogen efter ett rådjur eller springa fram till folk eller hundar.

Den erfarenheten och visheten kommer han bara att få om jag ger honom erfarenheter, upplevelser, chansen att få välja själv och utrymme att göra fel och att begå misstag. Chansen att göra om och göra rätt. Och viktigast av allt –att lyssna på mig av egen fri vilja.

Naturligtvis måste jag välj tillfällen när han kan begå misstag utan att det utsätter honom, mig eller vår omgivning för fara. Allt eftersom han blir klokare kommer han att få mer och mer utrymme för att fatta dessa beslut, tills vi en dag är ett sammansvetsat team där vi båda kan lita och lyssna på varandra..

det är okej at det tar tid

I skrivandes stund är nu Hero nästan fjorton månader och vår relation är på väg att bli riktigt fin. Det tar såklart tid att bygga upp en sådan relation, det kräver betydligt mycket mer engagemang, påhittighet och öppenhet än att bara kräva disciplin men det är så värt det i slutändan.

Hero kan nu hälsa fint på folk, även om han ännu är lite bufflig och har svårt att hålla alla tassarna på marken. Han lyssnar på mig när jag påminner honom om det, även om han glömmer av sig ganska snabbt igen.

Han respekterar oss så pass mycket att han inte längre snor mat ur våra händer eller från bord och bänkar. I alla fall så länge vi är där, går vi ifrån maten är det en helt annan femma. Men det är ingenting jag oroar mig speciellt mycket över, det kommer att komma det med.

Han blir fortfarande väldigt exalterad när han ser andra hundar och djur, jag har inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska vägleda honom igenom det på bästa sätt än, men det har blivit betydligt mycket bättre så jag vet att vi är på rätt väg och när han umgås med andra hundar gör han det numera på ett väldigt fint sätt.

Vi har mycket kvar att finslipa på men jag är inte speciellt orolig eller stressad över det. Det gör ingenting om det tar tid. Så länge slutresultatet blir bra så får det ta den tid det behöver. Vi får ta den tid vi behöver. Han får den tid han behöver. Som jag önskar att någon hade talat om det för mig när jag stod där med min första valp i armarna -att det är okej att det tar tid. Allting måste inte vara perfekt på en gång.

Vårt fokus hittills har legat på att bli vänner. Bästa vänner. Bästa vänner hittar på roliga saker tillsammans, de pratar med varandra, de visar varandra kärlek och respekt och de lyssnar om den ena inte har hunnit gå på toa ordentligt för att "morgonpissen" blev för kort.

Följer du med oss på kurs?

Vårt nästa steg är att gå på slyngelkurs. Inte så mycket för att lära oss ”sitt” och ”ligg”, det kan vi träna in hemma, men för att lära oss att samarbeta bland andra och för att vi ska få träna på att slappna av bland andra hundar. Att avdramatisera det scenariot kan nog hjälpa oss mycket och jag tror att vi är redo för det steget nu. Han har lärt sig att umgås fint med sina hundkompisar så nu ska han få lära sig att umgås fint runt hundar han inte känner.

Nästa gång ska vi ta med dig på slyngelkurs, hoppas du hänger med!
Nettan & Hero