Vi ska vara med i Bagges hemlösa hundar igen

En dag i höstas satt vi i bilen på väg söderut efter vår tripp till Kebnekaise. När vi körde över ett krön fick vi plötsligt mottagning igen och min mobil började plinga i en rasande fart av missade telefonsamtal och mängder med meddelanden. Det var våra nära och kära som ringt och ville försäkra sig om att vi var ok, en reporter på en tidning som ville göra en intervju och så ett meddelande från Emil, producenten för Bagges hemlösa hundar. Han ville att jag skulle höra av mig så snart som möjligt för han hade lite frågor. När jag ringde upp visade det sig att de hade en liten twist inför den tredje säsongen, som var i full färd med att filmas just då.

Kära återseenden och stulet fikabröd

Det är många som undrar hur det går för hundarna som varit med i de tidigare programmen av Bagges hemlösa hundar. Produktionen hade bestämt sig för att lyssna på dessa önskemål och undrade om vi var sugna på att ställa upp på en sådan uppföljning med Hero. Hans historia engagerade väldigt många och nu var det många som undrade hur det gått för just honom.

Jag tvekade inte en sekund, även fast jag själv inte var jättesugen på tanken. Sedan Hero flyttade hem till oss har vi fått en hel del förfrågningar och erbjudanden, så vi bestämde oss tidigt för att sätta upp regler för vad vi skulle medverka på och vad vi skulle tacka nej till. Den första regeln är att om det rör Hundstallet och gynnar dem på något sätt, då ställer vi upp. Såklart! Utan Hundstallet och alla människor, företag och organisationer som stödjer dem skulle vi ju inte ens sitta här med vår älskade Hero idag. Att hjälpa dem, när vi kan, ser vi som en självklarhet och Bagges Hemlösa Hundar bidrar ju utan tvekan till publicitet av Hundstallet. Just därför svarade jag ja, trots att svettringar av nervositet samtidigt spred sig i armhålorna så snabbt att man riktigt kunde se hur de växte.

Fokuset då och fokuset nu

Jag insåg dock ganska fort att den här inspelningen skulle gå smidigare än den första vi gjorde under säsong 2. Då hann jag inte ens få ledigt från jobbet så vi kom dit på gränsen till för sent på inspelningsdagen. Eftersom det var mycket som skulle filmas på väldigt kort tid, och både Anders och kamerakillen hade andra jobb på eftermiddagen, var vi verkligen tvungna att hålla tidsramen. Det kändes som allting gick väldigt snabbt. Å andra sidan låg ju vårt fokus den dagen på att träffa Hero och se hur vi kände inför varandra, så själva filmandet kom ju lite i andra hand just då.

Den här gången var det helt annorlunda. Vi hann ha en hel del telefonkontakt och fick en helt annan möjlighet att planera och få ordentlig information så redan från början kändes det betydligt bättre än förra gången. Vi har inte särskilt stora ytor inomhus och jag var extra nöjd över att jag trodde att jag lyckats styra om det hela så att vi skulle filma allt utomhus. I ren panik insåg jag att vi fokuserat så mycket på alla äventyr den sommaren att vi låtit vår lilla plätt på framsidan att förfalla helt. En heldag spenderades därmed, till hundarnas stora förtret, med att röja upp på framsidan. Så lägg gärna märke till den nyansade häcken, den tog åtskilliga timmar att få fason på (den så kallade gräsplätten var dock ett hopplöst fall…).

Sedan visade det sig att vi måste filma inomhus ändå trots allt. De ville ju ha med Heros köksbord.

Här ligger dom, helt ovetande om att de har en galet kul och spännande dag framför sig. Full av lyckliga återseenden och nya spännande möten.

Intensiv vecka på alla sätt

Just den veckan när vi skulle filma var väldigt intensiv för både Hero och Ziwa. Vi hade redan hunnit med en förmiddag på Strömsholms Djursjukhus, en heldag på Djurkliniken Karlskoga och ett besök av Heros Jourfamilj. Allt detta, plus TV-inspelningen, gjorde det till väldigt intensiva dagar.

Men eftersom allt ändå var planerat så kunde vi ordna till förutsättningarna så att det skulle gå så smidigt som möjligt. Vi hade ADAPTIL doftavgivare i väggen i sovrummet så att de skulle få en bättre möjlighet att varva ner när de vilade och få en så bra återhämtning mellan upplevelserna som möjligt. De fick varsitt Adaptil-halsband som de hade på sig hela tiden och just när vi skulle ut i ”hetluften” sprayade jag mina egna byxben och tröjärmar med ADAPTIL för att kunna ge dem lite extra trygghet själv. Men som vanligt var feromoner endast en del av vårt förebyggande. Vi var även extra noggranna med att inte ta hem kompisar under de här dagarna och inte fara runt på en massa andra äventyr. Vi valde att promenera på gamla välkända stråk och motionera dem ordentligt på mornarna innan allt ståhej körde igång. En massa saker och medvetna handlingar som tillsammans gjorde att båda hundarna klarade av de här dagarna väldigt bra ändå.

Besök på Strömsholm för den årliga vaccinationen.

Filmingsdags

Det var såklart mycket som hände ändå. Många personer som skulle få plats att göra sitt jobb på en högst begränsad yta. Hero tog naturligtvis tillfället i akt och snodde åt sig ett gäng fikabröd från diskbänken i ett obevakat ögonblick.

Men när allting väl var planerat och klart och vi äntligen fick träffa Anna, Anders och Ulla igen glömde vi bort att det var en TV-inspelning. Allt flöt på som det gör när man träffar varandra igen efter en längre tid och har mycket att prata ikapp om. Jag tyckte så synd om vår stackars producent som ideligen fick påminna oss om att vi faktiskt måste följa vissa ramar för att få med det som är intressant för tittarna. Hon hade ett väldigt jobb med att styra upp vår lyckliga och helvirriga återförening. När jag tänker tillbaka på det så tror jag att jag satt med en bulle upptryckt i ansiktet mer eller mindre hela tiden också. Jag älskar ju liksom fikabröd…

I väntan på att få filma dragscenen. Det är en hel del väntetid en sådan här dag. Inte riktigt Heros starka sida.

Hero tröttnade på allt ståhej efter ett tag och gick undan medan Ziwa gärna ville vara i rampljuset och sitta i allas knän hela tiden. Och förutom att Hero blev lite irriterad på Ulla när han tyckte att hon blev för närgången under den uppföljande veterinärundersökningen så flöt hela dagen på hyfsat bra. Tiden går fort och alltför snart var det dags att säga hejdå och vinka av den härliga trion och vårt fantastiska filmteam när de måste åka tillbaka till Stockholm på kvällen. Det är ju alltid lite vemodigt att säga hejdå, men det är mycket lättare när man vet att våra vägar kommer att korsas igen.
Vårt filmteam var det bästa man kunnat önska sig och Hero var mycket glad över sina nyfunna vänner

Vi får  se hur teamet lyckades styra upp och klippa till vårt lyckliga "återförreningskackel" (man kan se avsnitt 7 i efterhand också på TV4Play) Vi kommer såklart att sitta bänkade med popcornskålen och en fuskskål med lördagsgodis mitt i veckan åt både två och fyrbenta. Vi hoppas att ni gör det samma.

Stor kram från Hero, Nettan och resten av The Weirdos Family.